Vi gör ett nytt försök.





Jag tänkte att jag skulle skriva lite om den tiden jag hade ätstörningar. Jag har haft både anorexi och bulimi, men inte samtidigt, utan de började med anorexi och sen kom bulimin.

Sommarlovet mellan 6an och 7an fick jag problem med maten. I början så minskade jag på maten och med tiden så undvek jag mat över huvud taget. När mamma hade gjort mat sa jag att jag skulle gå ut och gå eller att jag redan hade ätit eller något i den stilen. Det viktigaste var att jag slapp äta. Ju mer tiden gick desto mer slutade jag att äta.
Jag åt knappt ingenting om dagarna och tränade hela tiden.
Jag gick 2 mil om dagen och sprang några km om dagen och inte nog med de så styrketränade jag varje kväll. De sjukaste av allt var att jag aldrig kände mig trött, jag kände aldrig att jag behövde mat eller vila.
Jag var igång hela tiden.

Med tiden så började min famij märka att jag gärna hoppade över maten så då höll dom sten koll på att jag åt..
Det var då jag började med bulimi. Varje gång jag hade ätit gick jag in på toaletten och stoppade ner fingrarna i halsen. Det var svårt i början men sen gick de enkelt som en dans så visa dagar när jag var riktigt hungrig kunde jag gå ner i köket och proppa i mig mat för en hel vecka och sen direkt efter spydde jag upp allting.
På något konstigt vis tyckte jag om känslan att spy upp maten, känna att man var tom igen. Varje gång jag stoppade ner fingrarna och började spy var det en röst inom mig som sa:
”här får du för att du åt, du vet att du inte borde äta. Du blir tjock!”
Så när jag väl hade börjat spy kunde jag aldrig sluta för jag tyckte om att plåga mig själv efter att jag hade ätit. Kunde sitta och spy tills jag inte hade någon mat kvar utan började spy blod istället.
När de var någon hemma i huset kunde jag säga att jag skulle duscha och ställa mig i duschen och spy bara för att när vattnet rann så hörde ingen att jag spydde.

I skolan visste jag att jag inte kunde gå in på en toalett och spy utan istället åt jag en hel tallrik med sallad. Bara sallad, varje dag! Sen efter skolan tränade jag alltid för jag hade ångest att jag hade ätit. Kunde träna 2 timmar efter skolan och sen t.ex. träna fotboll på kvällen.

Veckorna gick och ingen fattade att jag hade dom problemen jag hade.
Eller jo det var en person som visste, för hon hade samma problem som mig.
Men efter några veckor var det en undersökning om mat och hälsa bland oss 7or i skolan. När jag satt där och besvarade frågorna så trodde jag ju att det var någon anonym person som skulle läsa svaren. Jag trodde verkligen inte våran skolsyster skulle läsa dom och sen ta in oss en och en och väga oss. För om jag hade vetat det hade jag fejkat allt och skrivit att jag mådde jätte bra och att jag åt hela tiden.
För det första skolsystern gjorde när jag kom in va att kolla på mig besviket sen sa hon.
”Det här ser inte bra ut”
Hon vägde mig och de såg inte jätte bra ut precis. Jag har för mig att jag vägde 35-36 kg just då. Det betyder att jag hade gått ner 15 kg under sommarlovet.
Det värsta av allt, de jag aldrig kommer glömma var att hon sa att allt jag sa till henne skulle stanna mellan oss två. Men sen när jag skulle gå sa hon:
”Jag måste ringa och berätta det här för dina föräldrar”

Det var då allt drog igång.

Till slut insåg vad jag höll på med och slutade, det var inte värt de. För tillslut så märkte jag att mina vänner blev påverkade av det och slutade nästan äta dom med. Då inser ni själva att då är det verkligen inte värt de. Istället kan man träna normalt och äta normalt. Då mår man som bäst!
Det var någon som skrev att man inte kan ha bulimi och anorexi samtidigt, men jag vet helt ärligt inte vad jag ska kalla de annas. För jag hade sjukdomarna samtidigt, det var bara det att bulimi var den allvarligaste. Skriv om du tycker jag har fel, men jag tror jag vet bäst själv vad jag hade och hur jag mådde.